Mariangela Mendez Prencke är konsthallschefen som har levt i mångmiljonstäder större delen av sitt vuxna liv. Nu har hon bytt storstadsliv mot närhetsliv – för gott.
Med en vit hink i högra handen hastar Mariangela Mendez genom trapphuset, och ljudet av hennes steg får dovt ljud att studsa mellan väggarna i Havremagasinet.
Trappträningen är en del av vardagsrutinen där varje utställning ses över. Plasthinken är fylld med fjärrkontroller för att starta bildskärmarna som fungerar som komplement till de fysiska utställningarna. Men också en oumbärlig blå dammvippa för att hantera historiens små spår.
Havremagasinet, färdigställt 1914, var en viktig del av Bodens garnison och förvarade spannmål till hästar. För att havren skulle hållas frisk byggdes ett inte helt okomplicerat system som transporterade säden mellan våningarna. Men tekniken utvecklades snabbare än någon kunde förutse och verksamheten var i princip föråldrad innan den togs i bruk.
Hästarna ersattes snart av motorfordon, och behovet av havren minskade. Trots det användes magasinet för spannmålsförvaring fram till 1971. Det har gått 53 år sedan magasinen tömdes på säd, men fortfarande singlar gamla havrekorn ned från springorna i taket och behöver städas bort med dammvippan.
KONST SOM VÄCKER KÄNSLOR
I dag är byggnaden något helt annat – en mötesplats för samtidskonst och en arena där både lokala och internationella konstnärer möts. Havremagasinet är också Norrbottens länskonsthall och en välkänd inrättning inom branschen.
— Här ska människor få möta konsten och känna något. Förundran, ilska, kärlek och kanske tröst. Vi ska väcka känslor, säger Mariangela som är chef för konsthallen.
Det är hennes ansvar att planera utställningarna och hantera personalen på Havremagasinet. Målsättningen är att skapa ett utrymme för lokala berättelser att speglas i globala teman.
— Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att ge konstnärer från Norrbotten en möjlighet att synas på en plats som är tillgänglig för allmänheten. Det kan vi göra tack vare offentligt stöd från bland annat kommunen och regionen.
Efter mer än 20 år som curator i storstäder som Bogota, New York och Hamburg, är Mariangela van vid att skapa plattformar för konst. Konstintresset har funnits sedan barnsben. Men under utbildningen insåg hon att engagemanget låg på ett annat plan.
— Jag insåg att min drivkraft var större när det gällde att skapa rum för konst än att skapa själva konsten. Att få människor att uppleva och möta konsten har alltid varit mitt mål.
Det nuvarande utställningstemat på Havremagasinet handlar om hem. Ett koncept som förändras och får nya innebörder beroende på tid och plats.
MIN ABSOLUTA FAVORITPLATS
I en av installationerna berättas historien om ett kollektiv av migrantarbetare som lämnade sitt hem i Paris 1977 i jakt på en ny framtid. De slog sig ner längs Senegalfloden i Mali och grundade jordbrukskooperativet Somankidi Coura.
Det som började som en dröm om ett liv i samklang med naturen har med tiden vuxit till en framgångsrik verksamhet. Idag, med över 100 medlemmar, odlar kooperativet grödor som lök, bananer och chili, och de använder regenerativa metoder för att säkra både sin försörjning och jordens framtida bördighet.
— Berättelsen må handla om en annan tid och plats, men temat är aktuellt även här och nu.
För Mariangela är Havremagasinet ett andra hem. Eller kanske det första beroende på vem du frågar.
— Ja, jag tillbringar ganska mycket tid här, det här är en av mina absoluta favoritplatser att vara på. Både på jobbet och på fritiden, säger hon och ler.
Tematiken och utställningarna på Havremagasinet ersätts oftast inom ett halvår. Den stora gröna omställningen som nu sker i regionen speglas även i en kommande utställning – ”Framtidslandet”, där frågor om klimatet och framtiden får en central plats.
— Jag vill att vi ska arbeta med konst som engagerar och berör. Framtidslandet kommer att lyfta viktiga frågor om vår omvärld och vad som händer här i Boden och Arktis, vilket jag tror kommer att väcka starka känslor.
Det var kärleken som förde henne till Sverige för snart tio år sedan. Hon är själv uppväxt på en mindre turistort i den karibiska delen av Colombia, men har levt större delen av det vuxna livet i mångmiljonstäder.
— Jag flyttade hit från en 11-miljonersstad där det var två timmars distans till nästan allt. Här kan jag cykla till det mesta inom några minuter. Det frigör mer tid och ger livet en kvalitet som jag uppskattar.
ODLAR MITT I STAN
Ett intresse som tiden möjliggör är odlingen. Under sommarmånaderna fylls familjens trädgård med grödor av alla dess slag och vid tidpunkten för intervjun är det skördesäsong.
— Det är otroligt mycket jobb just nu. Men det ger oss möjligheten att vara lite mer självförsörjande. Sedan för mig, som bott i stora städer, är det helt fantastiskt att kunna bo mitt i stan, ha en stor tomt där jag kan odla och ett eget hus till ett rimligt pris. Det är en lyx som jag vill ta vara på.
Mariangela ser stora fördelar med att leva närhetslivet. Samtidigt kan hon drömma om ett Boden med större kulturellt utbud. Hon hoppas att de satsningar som görs vid samhällsomställningen ska möjliggöra det.
— Min personliga åsikt är att Boden historiskt har fokuserat mer på att stödja idrott och friluftsliv och skulle kunna uppmuntra kulturlivet mer. Vi inom kulturlivet behöver också bli bättre på att samarbeta och kroka arm med varandra. Jag är optimistisk.
Balansen mellan stadens utbud och den livskvalitet som Boden erbjuder ser hon däremot som svårslagen.
— Jag vill aldrig mer bo i en stor stad igen. För mig räcker det att resa, ta del av utbudet som finns i en stor stad och sedan komma hem till närhetslivet igen.
TEXT: ANDRÉ SAMUELSSON
