Närhetslivs följare hade rätt. I våras fylldes Instagram med kommentarer som ”ett hus väl värt att visas upp!” och ”visa upp slottet nu”. Nyfikenheten väcktes. Vad var det för hem som alla ville se? Svaret är ett 240 kvadratmeter stort livsverk i Unbyn, med utsikt över Luleälven.
Ritat och byggt från grunden av en 22-årig snickare med millimeterprecision, fingertoppskänsla och en smittande kärlek till hantverket. Redan i hallen börjar huset andas snickarglädje, hantverk och att ett öga för detaljer ligger bakom. Den rundade hallväggen drar mjukt in oss, en dold ljuslist följer linjen i taket och fiskbensparketten ligger perfekt med ljusets riktning under fötterna. Trappan svävar uppåt i massiva eksteg, var och ett med sin egen ådring. Längre in öppnar sig allrummet som en katedral av trä, med generös takhöjd och en kamin inramad av natursten. Genom fönstren erbjuds en utsikt över den glittrande älven och en lummig skogsdunge.
Bakom allt står Albin Harila. Uppvuxen i Överstbyn utanför Boden, där snickarboden alltid låg nära till hands. När klasskompisarna på högstadiet grubblade över gymnasievalet visste han sedan många år tillbaka att det var bygg- och anläggningsprogrammet på Björknäsgymnasiet han skulle gå, och idag driver han A. Harila snickeri och design.
– Jag har alltid haft ett snickeri i närheten. Jag brukar säga att jag föddes med en hammare i handen, och började väl snickra när jag var såhär stor, säger han och sänker handen till knähöjd.
ATT LEVA I BYGGET
Tomten i Unbyn valdes mer av envishet än bekvämlighet. Från att Albin fyllde 18 år och kunde skriva på ägarbeviset för sin egen tomt har just den här plätten legat under luppen. Däremot fanns varken kommunalt vatten eller avlopp. Men målet var tydligt: bygga sitt eget hus innan han fyllde 20, så till slut fick de kommunala VA-bekvämligheterna stryka på foten. När pappret väl var påskrivet gick det undan. På bara ett år gick han från första spadtaget till inflyttning, samtidigt som han jobbade heltid som snickare på Unbyggarna, ett lokalt byggföretag.
Arbetsdagen började redan klockan sex, och med bara en och en halv kilometer mellan bygget och jobbet kunde han ta lunchen hemma på byggplatsen. Efter jobbet fortsatte han till ett-två-tiden på natten.
– Visst var det slitigt, men jag tycker att det är roligt. Sommaren här uppe är farlig, när solen knappt går ner suddas dygnet ut och jag kan vara i bygget hur länge som helst.
Och just att bo i bygget, det gjorde han med glädje. När huset var isolerat räckte en byggfläkt för att hålla temperaturen kring sexton grader. På småtimmarna, nästan på gränsen till morgon, slår han in sista spiken för kvällen, lägger hammaren åt sidan, och ramlar bakåt i en tältsäng till byggfläktens brummande. I hans Instagram-profil sammanfattar han det torrt och sant: ”Bygger hus när jag inte snickrar och snickrar när jag inte bygger hus.”
ETT HEM FULLT AV SNICKARGLÄDJE
Det han ville uppnå hörs i meningen som återkommer som ett motto och märks i alla detaljer i huset.
– Jag ville att det skulle synas att en snickare bor här.
Dörrfoder som möts sömlöst i hörnen. Listverk och övergångar som klickar i varandra med en närmast överraskande precision. Taksparrar på övervåningen med utsirade detaljer som en blinkning till klassisk snickarglädje.
Trappan är husets skulptur. Albin åkte till ett sågverk i Sundsvall för att välja ut stockarna till varje steg. Där finns sparade kvistar och kontrollerade sprickor, som om naturens handskrift fått vara kvar. Små infällda spotlights prickar in stegen och den svarta stålkonstruktionen ger stadga och kontrast, medan ledstången i trä mjukar upp greppet.
Köket kombinerar dova gröna luckor med vit stenskiva och det faller in ljus från två väderstreck. På bänken står ett knivställ som ser ut att vara urholkat ur en enda stock.
– I handeln hittade jag inte ett enda knivställ jag ville ha, så jag byggde ett själv, säger Albin, lika odramatiskt som om det gällde att smörja ett gångjärn.
Uppe i vardagsrummet ligger ett mörkare golv och soffan samlar kvällar och gäster. Över bordet hänger en kronliknande lampa och på bordsskivan återkommer fiskbensmönstret – här byggt av återbrukade lastpallar och ställage. Det är både elegant och jordnära, som resten av huset.
SMARTA LÖSNINGAR OCH HUMOR I DETALJERNA
Belysningen är genomtänkt in i minsta vrå: spotar i taket, LED-lister som följer väggarnas kurvor och diskreta punkter i trappstegen. När fotografen letar efter rätt tryckknapp i hallen för att justera fotoljuset ropar Albin ett sarkastiskt ”lycka till” från köket, och tar fram appen som styr all belysning i huset.
Detaljerna ger en känsla av både hotell och hemtrevlighet. I sovrummet är väggen bakom sängen klädd i mörkt trä med en infälld hylla som är en slags restprodukt från logen på hembygdsområdet. På gästtoaletten skiftar väggarna i djupgrönt likt en norrskensdimma – och ovanför glittrar en kristallkrona.
Vid det stora runda bordet i allrummet snurrar en helt tyst skiva i mitten, perfekt när många gäster ska nå såser och tillbehör. Hemligheten? Ett hjullager från en BMW. Även det ett hemmabygge, som Albin verkar lite extra nöjd över. Han berättar att de flesta bord som har en snurrbar skiva i mitten har ett knarrande oljud, som han fått lösa med lite reservdelar från gården.
ARKITEKTUREN I HÄNDERNA
Vi frågar var gränsen går mellan snickare och arkitekt.
– Jag är nog väldigt mycket båda, säger han. Att rita, räkna och planera är en del av jobbet, men jag måste få bygga med händerna, annars blir jag tokig.
I konstruktionen märks den dubbla rollen. En bärande vägg har planerats in och byggts genom huset för att ta upp tunga laster. Inte minst från det nästan ett ton tunga klassiska biljardbord i massiv sten som så småningom ska in i huset. Hur, vet han inte riktigt ännu.
– Ja, det vete tusan. Jag får väl kanske ta bort ett fönster på övervåningen och använda en lyftkran, säger han och småskrattar.
PLATSEN OCH LÖFTET FRAMÅT
Ute är huset klätt i mörkt laserat trä med svarta spröjsade fönster. Det står självklart bland tallarna och vid glittret från älven, modernt men med tydlig släktskap med norrbottniska gårdar. Även om tomtvalet inte var självklart från början är han ändå nöjd med placeringen, att ha nära till fiske och natur, och till och med kunna ta båten upp till Boden – senast när han skulle till ett snickerijobb i somras.
Även om huset nu står färdigt är Albin redan på väg vidare. Först ett garage. Sedan en ångbastu med runt tak så att ångan kan röra sig fritt.
– Inte för att jag gillar att basta. Nej för tusan. Men resan är målet. Jag gillar att vara i bygget. Det ska bara byggas.
Kanske är det just där nyckeln finns: att hemmet inte bara är en adress där livet sker, utan en process. Ett pågående samtal mellan ritning och hand, mellan idé och virke. Huset i Unbyn må vara resultatet, men vägen dit var det viktigaste.
TEXT: ROBIN SÖDERLUND
