Ett glesare närhetsliv

När stressen blev för mycket lämnade Seija Fallemark storstadslivet. I stället fann hon en plats att landa på i Svedjan, nära djuren och naturen. ”Vi kan inte leva utan landsbygden”, säger hon.

Seija Fallemark stod på toppen av karriären och med ett högt chefsjobb på Åhléns i Stockholm. Men efter åtta år blev storstadslivet och stressen för stor. Det värsta var trafiken, tyckte Seija, som varje dag fick krypköra i två mil för att ta sig till jobbet.

– Att ligga i köerna var inte kul, det var det inte. Att känna att klockan går och jag måste vara i tid, det var väldigt stressande, säger hon.

Så 2006 köpte Seija och maken Sven-Inge en Norrbottensgård i Svedjan, strax utanför Unbyn. De fortsatte jobba i Stockholm ett tag och veckopendlade hem till Svedjan.

– Redan på fredag kväll tog vi på oss stövlarna och gick ut i skogen. Då släppte hela stressen.
Seija är född i Kiruna och har bott många år i Luleå, men det är här hon hittat hem och verkligen landat.

– Vi trivs jättebra. Vi gillar ju platsen och lugnet, efter Stockholmsstressen. Det bästa är ju närheten till naturen. Jag behöver inte åka någonstans för att få en skogspromenad.

Ett med naturen

Nu lever makarna här på heltid, tillsammans med ett 50-tal höns, tre lappgetter och så grisar, Linderödssvin närmare bestämt.

– Vi har tre hönshus här ute och vi bara längtar efter att få sätta ut hönsen igen. Vi har en gunga där man kan sitta och titta på hönsen. Väldigt rogivande är det, säger Seija.

Hönsen var Sven-Inges idé, han tyckte att det hörde till när man bor så här lantligt. Och när han fyllde 60 fick han två grisar.

– Och sen tyckte jag att det var så kul så jag tyckte att vi måste skaffa en galt också, berättar Seija.
Och på den vägen blev det. I dag är djuren lika mycket Seijas intresse som makens.

– Man känner att man har en koppling till naturen och djuren, att man inte är avskärmad från det, man blir som ett. Det är jätteskönt att vara tillsammans med djuren, får ganska mycket tillbaka faktiskt.

Samarbete mellan gårdar

Nu är 66-åringen Seija pensionär på pappret, men hon jobbar ändå fulla arbetsveckor som projektledare för Rutt 616, tillsammans med kollegan Monica Gotthold från Luleå kommuns. Projektet finansieras av EU, Jordbruksverket, och Spira Mare Leader. Största delen av arbetet är helt ideellt.

– Jag brinner för landsbygden, att det händer saker här. Om landsbygden skulle dö så skulle inte staden kunna leva heller, säger hon.

Syftet med projektet är dels att öka samarbetet mellan byarna och entreprenörerna längs vägen mellan Rödberget och korsningen i Gäddvik, men också att få igång en ökad livsmedelsproduktion för självförsörjning.

– Ett mål är att ännu fler företagare ska starta upp, både småskaliga lantbruk och företag inom besöksnäringen.

Seija dukar fram kaffe och tunnbröd med ”Svingod salami” på köksbordet .

– Det här samverkan. Det är det här vi vill få till och då föregår vi med gott exempel, säger hon.  Köttet i korven kommer dels härifrån gården, dels från Britta-Karin Staffansdotter Jakobssons gård i Bälinge på andra sidan kommungränsen. Tack vare projektet har många småskaliga lantbruk och entreprenörer hittat varandra längs vägen, både inom och utom kommungränsen.

En levande landsbygd

– Många har inte känt till varandra. I dag pratar man mycket mer öppet.

Sedan Rutt 616 invigdes 2015 har flera nya företagare startat upp, det finns ett nyhetsblad, vägen har en egen låt och tillsammans har de olika gårdarna arrangerat julluncher, odlingsträffar och kurser i ystning, självhushåll och fårskötsel, genom rekoförsäljning kan man också köpa mat direkt från bonden.

– Det är nästan så att man inte förstår vad vi har lyckats med, säger Seija.

Projektet pågår fram till 30 juni 2019 och sedan är det meningen att den ekonomiska föreningen, Rutt 616, ska stå på egna ben.

– Vi vill att landsbygden ska leva. Att man ska kunna överleva på landet och också arbeta här om man vill det. #