Konsten att vara kvinna

Idén dök upp redan i tonåren – en dag skulle hon bli kvinna. Det tog drygt 50 år men i dag är drömmen sann och Maud är lyckligare än någonsin.

Vi träffas på ett café i Boden och Maud Jacobson beställer te. Hon sötar med honung och berättar att hon dagen innan sålde den sista av honungen hennes egna bin producerat. Maud är aktiv i en rad olika föreningar och är förutom biodlare även radioentusiast, frimärkssamlare och hobbyfotograf. Dessutom håller hon föreläsningar om hur det är att leva som transsexuell, om begrepp och vikten av ett korrekt bemötande.  

Transsexuell. Ett fullständigt vansinnigt ord enligt Maud. I stället är det den engelska benämningen transgender hon känner sig mest bekväm med, eller möjligen transperson.  

– Det här har ingenting med sexualitet att göra. Den som är transgender, där sitter det i hjärnan, i identiteten. Det är en felöversättning från början som har etsat sig fast, säger hon.  

Maud Jacobson föddes som pojke i en ganska vanlig familj i Jämtland. Det första minnet hon har av resan mot en ny könsidentitet kommer från barndomen, även om hon inte förstod innebörden just då.  

– Vid 6–7 års ålder då hade jag en tjej som lekkamrat – det fanns pojkar men de var så busiga. Vi hade en massa tokerier för oss och bytte kläder med varandra, berättar hon.  

När hon var runt 15 insåg hon att hon hade en förkärlek för kvinnokläder. Hon bläddrade i sin mammas postorderkataloger och gjorde beställningar i hemlighet, något som hon sedan fortsatte med hela sitt vuxna liv. 

– Det var som att det här var naturligt för mig, men det går inte att förneka att det var en viss spänning i det också. Jag frågade mig själv många gånger “Varför får inte jag bära det här?”, men jag kunde ju inte prata med andra om det. 

Hon kom också över en av pappans boulevardtidningar och läste ett reportage om en amerikansk soldat vid namn Christine Jorgensen. Hon hade rest till Danmark för att göra en könskorrigerande operation. 

– Då visste jag att jag inte är ensam, att det finns fler än jag. Jag hade börjat inse att jag nog inte var i rätt form. Sen hade jag drömmar kring 18-årsåldern om att “en dag ska jag vara kvinna”.  

Ett liv i hemlighet 

Efter läroverket i Skellefteå sökte hon sig till flygvapnet och hamnade efter utbildning på Norrbottens Flygflottilj F 21 i Luleå och en tjänst inom radarluftbevakning. 

En dag såg hon en annons i tidningen om FPE, en förening för transpersoner, och blev medlem. Hon reste mycket i jobbet och vid en tjänsteresa till Skåne passade hon på att gå på en av föreningens träffar. Det var första gången hon klädde sig som kvinna bland andra människor och också första gången hon träffade likasinnade. 

– Det var en enorm befrielse! Då lossnade en stor del av mitt jag, men fortfarande i den här hemliga lådan.  

Innan hon fyllde 30 köpte hon hus i Boden och gick genom en rad relationer i jakten på att bilda familj. En gång kom hon nära. Men kvinnan valde att göra abort. 

– Då blev jag så fruktansvärt ledsen. Det var ett av de svåraste tillfällena i mitt liv. Jag kom ur det också, men det tog sin tid.  

I ingen av dessa relationer öppnade Maud sitt hjärta och ingen av kvinnorna märkte något. Men så träffade hon sitt livs kärlek i Härnösand och inledde ett distansförhållande som varade 12–13 år.  

– Jag gick en utbildning i Stockholm ett år, hon kom och hälsade på mig och då berättade jag för henne. “Tja, det är väl inget konstigt”, sa hon. Det räckte inte för att knäcka henne, det ska du ha klart för dig. Hon var fantastisk. Det är väl en sån där sak man stampar sig själv på foten efteråt för att man missade.  

Hon fyllde 40 och 50, bytte om i ensamhet om kvällarna men hade inte styrkan att våga sig ut på stan, annat under storstadsresor och de återkommande träffarna med FPE. Vid utlandstjänstgöringarna i Bosnien och Makedonien var det nylonstrumporna på hyllan som gällde under långa perioder. Men vid ledigheter reste hon runt i världen, till Thailand, London och till USA och träffade fler transpersoner som inspirerade och förstärkte hennes dröm – fast alltid med dubbla resväskor. 

Vändpunkten 

År 2000 hade hjärtat börjat spöka och det kändes rätt för Maud att gå i pension. Det ledde 2008 till en kollaps i hemmet som resulterade i en bypassoperation. 

– När jag började tillfriskna gick jag till vårdcentralen och sa till doktorn: “Du, jag måste få hjälp med min transsexualism”, för jag hade kommit fram till att det handlade om det. Och på den resan blev det.  

Hon pratade med flera samtalsterapeuter men kände sig inte förstådd, vågade inte leva ut och mådde allt sämre. Tills hon träffade en KBT-terapeut på hälsocentralen.  

– Det var den största vinstlott jag någonsin har dragit. Hon lyckades med sin terapi och sina kunskaper låsa upp de här spärrarna i mig. Men det tog ju ett tag. Hon utmanade mig, vi var ute och handlade och åt och jag föreläste på hälsocentralerna. Det hjälpte mig.  

1 oktober 2016 fattade hon beslutet. Nu skulle hon leva heltid som kvinna.  

Första dagen besökte hon några vänner och fick bara lyckönskningar. Hon gick på Ica och köpte lotter och ingen reagerade. Hon började röra sig ute på stan och sprang på ett par gamla kollegor.  

– Jag fick en stor kram och den ena sa “Du är ju snygg!”. Det var som att sätta så mycket gas i mig att jag höll på att sväva iväg.  

Alla hon mötte visade samma positiva reaktion. Hon hade väntat sig kris och kaos och blev förvånad när inget av det hände. Bara en person betedde sig märkligt, enligt Maud. Hennes mamma. 

–  Jag berättade för henne att nu kommer jag leva som kvinna. Då sa hon: “Över min döda kropp”. Vi tittade varann i ögonen, sen sa vi inget mer. Hon har aldrig träffat mig som Maud, annat än när jag gick till hennes grav och sa “nu är jag här”. Det var drygt tre år sedan.  

Lyckligare än någonsin 

Hon har bytt namn och personnummer och tagit östrogen i åtta år. Hon blir tilltalad som “hon” och människor håller upp dörren för henne.  

– Jag har aldrig i mitt liv känt mig så harmonisk som jag gör nu. Jag känner mig som en kvinna i sin rätta ålder och försöker bli uppfattad så. 

Hon är en kvinna som tar för sig i rummet. Hon ler, skrattar en kvinnas klingande skratt. Hon knäpper och knäpper upp den enda knappen i lusekoftan hon med feminint kodade rörelser, lätt spretande fingrar.  

– Det är ju det här med rösten. Jag har gått hos logoped ganska länge, men det är det svåraste av allt. Jag anstränger mig hela tiden, försöker att inte ha en så markant röst. Kroppsspråket är också väldigt viktigt, där är det lite mer “men do, women don’t”. 

Det tog drygt 50 år för drömmen att bli verklighet. Men Maud sörjer inte över förlorade år. 

– Jag grubblar inte ner mig i det, jag ser hellre framåt. Jag tar mina erfarenheter med mig och hjälper andra människor. Jag känner en som är i en liknande process och jag säger: “Tänk inte åt andra. Lyssna hellre på dem, många gånger är det positivt”. För mig har det varit det.