Mission impossible?

Kärlek vid första ögonkastet. Känslan av att huset väljer dig, istället för tvärtom. Att det stått där i alla år och bara väntat på just dig. Andra ser skavanker och kostsamma insatser. Du ser husets själ och potential.

Plötsligt står du där med spån upp till knäna och snubblar över en mumifierad råtta, det blir försenade leveranser, ett hus i kaos och alldeles för få sovtimmar. Men fortfarande är det den första rosen- skimrande huskärleken och målbilden som bär orken. Snart har du gjort mer än du har kvar. Och en dag, då kan du tassa upp ur sängen, gå ut i ditt alldeles egna kök, smutta på ditt kaffe och blicka ut över din dröm som blivit verklighet. Din själ finns också i husets väggar nu. Här ska dina barn växa upp och här tänker du stanna…

Många kan nog känna igen sig i Lisas och Sebastians historia. Varje hus är unikt men kanske är just deras hus lite extra speciellt. Både beträffande dess bakgrund och de nya ägarnas insats och resultat. Huset som de föll handlöst för och har vigt oerhört mycket tid och jobb på, är ett gammalt missionshus, med mycket historia i väggarna. Här har människor gift sig, döpts, haft vävstuga och luciatåg.

OMEDELBAR KÄRLEK

– Första gången vi gick in i huset var en solig eftermiddag. Vi båda gick runt med stora leenden och gåshud på armarna. Alla uppenbara problem och utmaningar som huset innebar var som bortblåsta, berättar Lisa.

– Höstsolen strålade in genom kyrksalens fönster. De gula väggarna lyste och golvet blänkte i ljuset, fortsätter Sebastian.
De hade ettåriga dottern Vally, bodde i lägenhet och befann sig i en fas med scrollande på husannonser. De hade budat på ett annat hus och inte fått det och var i ärlighetens namn lite lättade över det, för det huset kändes inte helt rätt.

– Vi hade drömt om ett gammalt hus med själ. När vi kom hit byttes tankarna på att det var alldeles för mycket jobb till att det skulle vara fullt möjligt, berättar Lisa.
– Fast Lisas mamma grät när hon såg allt som behövde göras, tillägger Sebastian med ett leende.

STORT JOBB

De fick huset för 500 000 kronor.
– Billigare än att köpa en tomt, konstaterar Sebastian.
Idéerna var många men i den virvlande husförälskelsen försökte de ändå behålla lugn och lägga upp en klok strategi. Innan köpet pratade de ingående med en god vän som var beredd på en stor hjälpinsats med renoveringen tillsammans med Sebastian som själv är snickare. De bestämde sig för att planera i ett år och vänta åtminstone tre år innan de skulle flytta in.

Tanken var god. Men man kan ju ändra sig… Första sommaren tillbringades i husbil på tomten, med grannens vatten och det egna utedasset som värdefull räddning och endast fyra dagars semester. I somras, drygt ett och ett halvt år efter köpet, flyttade de in. Då var i princip allt utom timmerstommen renoverat och nytt på hela nedervåningen. Från källargrund till golv, isolering, väggar och tak ute och inne, fönster, el, vatten och avlopp, tapeter, kakel, kök…

Familj och vänner som velat umgås har åkt med i renoveringen och varit till stor hjälp till bokstavligen allt mellan himmel och jord. När största limträbalken skulle upp krävdes nio personer.

FÖRNYA OCH BEVARA

Trots allt nytt andas huset fortfarande sin historia. De beskriver det som att “Lisa har en plan för hur hon vill ha det och Sebastian vet vad som funkar”. Nya idéer och tekniker förenas med en känsla för det gamla.

Lisa hade, långt innan hon hade en aning om att hon skulle hamna i ett missionshus, samlat på tavlor med religiösa motiv. Altaret åkte bort men tavlorna kom väl till pass och knyter an till husets svunna tider. Kyrkans kaffeporslin flyttade in i de nya köksskåpen. Orgeln finns kvar och går fortfarande att spela på. En nyköpt men antik vedkamin sprider värme från den gamla kaminens centrala plats. En del av kyrkbänkarna har sparats för byborna att låna när det behövs extra sittplatser någonstans. Två gamla dörrar som låg bortglömda i vindsspånet blev garderobsdörrar och deras färg satte tonen på de nya hallväggarna. Hela nedervåningen har fått golvvärme, isolerats med huvudsakligen träfiber och torpargrunden har fyllts med vulkaniserat isolerande material.

NÄRHETSLIV

För Sebastian, Lisa och treåriga dottern Vally, har bitarna fallit på plats med flytten till Unbyn. Både Lisa och Sebastian har anknytning till Boden med familjemedlemmar i området, men bodde tidigare i en annan kommun och kände bara några få i Unbyn.
– Vi hade ju ingen aning om vilka människor vi skulle få runt oss, men har haft otrolig tur med bra grannar. Det finns åkeri med traktorer, alltid någon som kan ge lyfthjälp och vi har fått jättebra hjälp med snöröjning och maskiner.

De beskriver Unbyn som en aktiv by med positiv anda. Byn ligger nära kommungränsen med kort pendlingsavstånd till både Boden och Luleå. Lisa jobbar som kock på skolan i Avan fem minuter bort. Sebastian är intresserad av terrängcykling och hyllar alla de fina cykelmöjligheter som finns i skogarna runt Boden, inte minst på det centralt belägna Gruvberget.

– Sen vi flyttade hit har världen blivit lite mindre men ändå har vi allt, summerar de.
– Drömmarna är det som sätter gränserna. Det här är verkligen ett livsprojekt. Man måste nog vara lite av en visionär, och lite naiv, skrattar Lisa och förklarar att nu ska de ta det lite lugnare.

Nu återstår “bara” övervåningen som kan renoveras medan de bor ostört en trappa ner. Lisa längtar efter att få börja julpynta och fira första julen i huset. Det kan bli ett och annat stort kalas här där det finns stora ytor att samlas på. Kanske till och med kompisarnas punkband får plats att spela här? Och så var det ju det där med trädgård, så småningom…

TEXT: ANNA BERGSTRÖM